|
Nobels fredspristagare 2003
främjar prästväldet
Nobels fredspristagare 2003, den iranska människorättskämpen
Shirin Ebadi,
arbetar för reformer i Iran. Men hon gör det innanför
det iranska
rättssystemet. Priset, som delats ut till henne, blir
ett indirekt stöd till
prästvälde, religiös fundamentalism och den
fruktade sharialagen.
Valet av Shirin Ebadi till årets pristagare reser en
vidare fråga: hur långt
från rättsprinciper kan kommittén gå
i sin definition av vad som är värt att
belöna? Kommittén motiverar sitt val av Shirin
Ebadi med hennes insats för
demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen kan bestrida
att hon visat
prov på civilkurage och personligt mod i sin kamp mot
diskriminering av
kvinnor och barn i Iran. Men den principiella frågan
uppstår ur det faktum
att hon har valt att låta sina krav stanna inom ramarna
för den Islamska
Republikens sharialag. Shirin Ebadi har kritiserat presidenten
Mohammad
Khatami för att han går för långsamt
fram i kraven på reformer. Men hon har
tydligt identifierat sig med hans politiska riktning. Hon
har även sagt att
Khatami lika gärna kunde ha fått fredspriset.
Valet av Nobelpristagare 2003 kan därför ses som
ett stöd åt Khatamis
politik i Iran. Iran är inte vilket land som helst. I
Iran är statsmakten
en manifestation av religionen. Det är den religiöse
ledaren, inte det
folkvalda parlamentet och presidenten, som kan tolka den religiösa
lagen.
Han är också statschef. Han har rätt till
sista ordet i alla samhälleliga
frågor, och han väljer självsvåldigt
när han vill utöva denna makt.
President Khatami och hans regering bryter inte ramarna för
den rådande
maktstrukturen. Ur statsrättslig synpunkt definierar
både fundamentalisterna och reformisterna religionens
roll på samma sätt.
Reformister kan ha egna religiösa tolkningar som grund
för politiska ställningstaganden, men de förnekar
inte att religionen ska stå över all annan makt.
Oavsett riktning sluter alla makthavare i dagens Iran upp
bakom principen att lagstiftningen ska baseras på den
traditionella islamska lagen, sharia.
Ska en kvinna som stenas till döds grävas ner till
bröstet eller bara till
midjan, som en man? Varför är blodspenningen inte
lika stor för en kvinna
som för en man? Ska man verkligen få gifta bort
nioåriga flickor? Dessa är
extrema exempel, men de är alla tagna från dagens
iranska verklighet och
illustrerar vad för slags lagar vi talar om. Ebadi har
sagt att hon inte kan
finna någon motsättning mellan islam och mänskliga
rättigheter. Kristna
resonerar ofta på samma sätt i förhållande
till sin religion. Men i en
sekulariserad stat garanteras fri- och rättigheter oberoende
av gruppers och
individers tolkningar av religiösa texter eller traditioner.
När ett lands författning och lagar bygger på
religion finns alltid risken
för återfall i brutalitet. Med tanke på den
allt starkare religiösa
fundamentalismen i Indien, USA och Mellanöstern är
det nu ytterst viktigt
att insistera att stat och religion ska hållas åtskilda,
oberoende av land
och världsdel. Denna hållning är den absoluta
motsatsen till idén om en
islamsk republik med en lagstiftning som bygger på sharia,
oavsett hur
liberalt dessa lagar tolkas.
Genom att reducera kraven på kvinnlig jämställdhet
till reformer inom ramen
för sharialagstiftningen utgår man från att
iranska kvinnor ska se det som
ett tillräckligt framsteg om t ex mord på en kvinna
kan kompenseras med lika
stor blodspenning som den som gäller för mordet
på en man. Jämför detta med situationen i
Sverige, där lagen skyddar kvinnor mot könsdiskriminering
och våldtäkt inom äktenskapet - ett begrepp
som i sharia är fullständigt
självmotsägande. Detta tillstånd betyder naturligtvis
inte att reformer
saknar betydelse. I debatten om kulturella olikheter framförs
ibland åsikten
att det iranska samhället, och kvinnorna i synnerhet,
inte är mogna för den
frihet och jämlikhet som finns i delar av västerlandet.
Shirin Ebadi har
uttalat sig i den riktningen med yttranden som dessa: ”För
att en förändring
ska komma till stånd är det nödvändigt
att majoriteten vill ha denna
förändring”, ”En ändring i lagen
kräver befolkningens stöd. Om en nog stor
del av befolkningen vill ha en förändring så
kommer den att ske”.
Alltså värderar Ebadi upplysning och folkbildning
högre än direkt politisk
kamp. Men är problemet verkligen att det iranska folket
inte vill ha
förändring, och att de förtryckta kvinnorna
måste upplysas om värdet av
frihet och mänskliga rättigheter? Talar vi då
om samma iranska folk som
störtade Shahens diktatur och för några korta
men oförglömliga månader levde
i frihet och värdighet? Talar vi om de tiotusentals unga
iranska män och
kvinnor som de senaste åren, trots hot om fängelse,
prygel och död, öppet
trotsat regimen på gatorna, på arbetsplatser,
på universiteten? Shirin
Ebadis idé om folkbildning bortser från politiska
realiteter. Varför skulle
makthavarna tillåta en spridning av kunskaper som riskerar
att ta bort
privilegier? Det verkliga förhållandet är
att många i den unga generationen,
bland annat via internet, har skaffat sig den bildning och
de perspektiv som
behövs för att skapa en framtid bortom det religiösa
väldet.
Shirin Ebadi hör till den grupp iranska advokater som
utan att böja sig för
maktspråk har försvarat sina klienter mot en stat
som ofta bryter mot sina
egna lagar. Men i kampen mot religiös fundamentalism
och för en demokratisk
sekulär stat, med konstitutionellt garanterade fri- och
rättigheter för alla
kvinnor och män, står Shirin Ebadi tyvärr
på fel sida. Genom att ge henne
fredspriset riskerar Nobelkommittén att marginalisera
alla de iranska
medborgare som kämpar för ett demokratiskt politiskt
system, och få dem att
framstå som en extrem minoritet utan förankring
i det iranska samhället. Men
vi får aldrig glömma att det är på grund
av deras kamp mot prästvälde och
för en sekulär stat som Shirin Ebadi överhuvudtaget
har tillåtits att höja
sin röst.
Shirin Ebadi har kunnat framstå som taleskvinna för
en medelväg och därför
fyllt en roll inom systemet.
|
