Inte bara rättigheter utan också skyldigheter
”Den svenska integrationspolitiken är fånge i särartstänkande och särartspraktik och måste förändras. Utan skrotning av integrationspolitiken i dess nuvarande form och skapandet av en ny politik vars huvudmål är att skapa lika rättigheter, lika möjligheter och lika utfall för alla oavsett hudfärg, etnicitet, religion, kön etc., förblir social sammanhållning en illusion”, skrev fyra utredare i utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering på uppdrag av Mona Sahlin, 2006.
Efter regeringsskiftet hösten 2006, inleddes en djup recession som tvingade USA, världens största ekonomi på knä. ”Även vi i Sverige och Europa påverkas av det vårdslösa risktagande och den råa girighet som funnits i det amerikanska banksystemet”, säger finansminister Anders Borg, DN 09-02 11.
Nu befinner vi oss i ett nationellt och internationellt nödläge. Lågkonjunkturen ställer hårda krav, på att sänka tonen. Alla måste hjälpas åt, särskilt när det gäller de radikala förändringarna som krävs i varje kommun.
Frågan om en ny syn för att främja integrationspolitik och bromsa segregation i de segregerade områdena, gäller varje Linköpingsbo. Kommunen har behov av en politik som inriktar sig på de bakomliggande mekanismerna och inte bara på dagens integrations konsekvenser. Ökad segregation i de invandrartäta förorterna som Skäggetorp, Ryd och Berga och de djupa etniska klyftor som cementeras, kräver en omdaning.
Tydligare spelregler krävs
Ibland träffar jag människor som hittills inte har märkt att Sverige har förändrats. Bara tanken om ett mångkulturellt samhälle hos dem, är ett hot mot landet. De tror att, det mångkulturella kräver en djup förändring i vårt svenska rättsväsen.
Men så är inte fallet, utan det gäller att kunna hantera mer komplexa variationer av likhet och olikhet. Förändringen måste bygga på en politik som fokuserar på hela landet och slutar formulera integrationspolitik som en poltik för bara invandrare.
Tiden är inne för att se Linköping som en kommun som har utrymme för både ”svenskar” och ”de andra”. Våra folkvalda, slåss för att underlätta invandrarnas inträde och etablering i det svenska samhället. Men spelreglerna är vilseledande och måste definieras bättre.
Även om utgångspunkten bygger på att alla människor oavsett etnicitet, religion, kön klasstillhörighet mm. får lika chanser att forma sitt liv, har konceptionen misslyckats. Den destruktiva nedåtspiralen som delar det svenska folket måste stoppas. Att tidliggöra skyldigheter och rättigheter måste stå överst på integrationsagendan.
Linköping har behov av en poltik, där delaktigheten blir första steget i förnyelsen av integrationspolitiken. Alla måste känna sig delaktiga i kommunens arbete. De kommunala projekt som genomförs i varje distrikt, bör vara tillräckligt stort för att också rymma en mängd av arbetslösa med invandrarbakgrund.
”Vi satsar på instegsjobb för nyanlända invandrare och öppnar för en ökad arbetskraftsinvandring”, står det i Alliansen för Sveriges politik. Och ”den nya politikens fokus måste vara främjandet av lika möjligheter och lika utfall av den generella välfärdspolitiken, skriver Mona Sahlins särskilda utredare i sin rapport.
Ur detta framgår inte tydligt, vilka skyldigheter medborgaren har i sin förort. Utan man har diskuterat välfärden i form av rättigheter för varje individ. Oavsett om man bor i Skäggetorp, Stockholm eller Rosengård.
Det finns inte något fel med en integrationspolitik som ställer krav. Om man lyckas förstärka tilltron till vårt rättsväsen. Varje svensk medborgare oavsett etnicitet, religion eller bakgrund, som har en självklar rätt till sina rättigheter, måste också stå för sina skyldigheter. Det hör till politikens uppgift att staka ut tydliga värderingar.
|
